En vanlig dag, med tankar…
Jag stod vid skrivbordet med mobilen till örat, klockan närmade sig 12 och jag borde redan varit på plats för lunch med min fru…
I örat hörde jag min kund säga:
-Vad bra! Då har jag bara en fråga till… oj, det har jag ju sagt flera gånger nu *fniss… men nu är det nog bara denna frågan kvar… vänta lite… jag hade skrivit ned den här någonstans…”.
Jag kände hur pulsen ökade ytterligare lite, och hur mina tankar skapade konflikter inom mig själv.
Å ena sidan kunde jag ju inte bara avspisa min trevliga kund, som jag lärt känna efter att ha arbetat tillsammans med henne under flera år och som jag verkligen ville göra ett bra jobb för… Å andra sidan satt min fru sannolikt och väntade på mig, där vi båda prioriterat att få till en stund själva för en gångs skull.
Den ena frågan avlöste den andra, och jag kände hur stressen började ta över liksom att tiden faktiskt inte fanns.
Mitt i allt detta kom jag på mig själv med att titta ut på alla människor som lugnt promenerade förbi på gatan utanför kontoret… Hur solen värmde upp luften från en klarblå himmel, och några gråsparvar satt på en gren i trädet intill ingången till kontoret.
Där stod jag fylld av stress, nästan lite ångest med känslor som drog åt olika håll… samtidigt som livet bara flöt på i lugn och sakta mak för dom som flanerade förbi utanför fönstret.
Klarblå himmel, en värmande sol och inte ett enda problem i livet att stressa upp sig över…
De har inte en aning om hur jag har det, och förmodligen skulle de antingen säga något som ”men säg bara till att du ringer upp senare, och att du måste passa en tid” eller helt enkelt inte bry sig om hur jag har det.
Undrar just hur de har det egentligen… Kanske går någon förbi som har det ännu jobbigare än vad jag just nu har det.
Undrar hur jag skulle reagera om jag visste om det…Visst är det märkligt hur vi fungerar på något som i perspektivet av 100 år inte betyder mer än några minuters oro.
”Stress kan ta över oss fullständigt!”